Vardagsbetraktelser flyttar, uppdatera bokmärken.

Nu är det dags att flytta Vardagsbetraktelser till egen domän. Jag har tidigare haft domänen, men är sedan länkat den vidare till en wordpress.com adress. Nu kommer jag istället att skriva och ha min sida direkt under vardagsbetraktelser.se istället.

Så ni som vill följa mig måste alltså nu ändra era bokmärken. Det är dessutom en helt nu layout på sidan.

 

Kolla in här vetja. www.vardagsbetraktelser.se

Välkommen!

Arbetsförmedlingen gör ju inte ett skit.

citat7

För en vecka sedan var jag och skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag visste att de öppnade klockan 10.00 så jag åkte dit för att ställa mig först i kön. Redan när jag kom dit 09.50 så var det kö utanför med 5 personer. Efter några minuter var det närmare tio st som stod och väntade på att de skulle öppna. Alla vi såg att personalen gick därinne. Efter en stund började samtalen sprida sig mellan de som stod och väntade. Jag stod dock och bara lyssnade. samtalen gick så här:

”Jag vet inte varför de inte öppnar för, de är ju där inne. De kan ju ändå inte ha något att göra.”.

”De gör ju inte ett skit för oss arbetslösa, jag vet nog ingen som fått jobb av arbetsförmedlingen”.

”Jag skulle åka utomlands med min familj, men fick inte det för då skulle jag inte få några pengar” Vi måste väl också ha rätt att åka.”

Så fortsatte det och äntligen öppnade de. En del av de som kommit efter mig och som stått och klagat mest hamnade helt plötsligt före mig i kön. Hm….

När det var min tur att komma fram så fick jag veta att jag skulle sätta mig och skriva in mig i datorn vilket jag gärna gjorde. Det var ju därför jag var där. Jag satt bredvid några andra som även de skulle skriva in sig, vissa mer eller mindre datavana. Samtalen började igen.

”Man fattar ju inte ett dugg av detta, kan ingen komma och hjälpa mig.”

”Måste jag skriva i alla jobb jag haft och alla skolor. Jag får ju ändå inget jobb genom AF”.

”Jag vet väl inte när jag läste allt, eller jobbade på det stället”

Eftersom jag  har ganska mycket datavana och desstutom mitt cv med mig så satte jag mig och skrev in allt i datorn. Efter ett tag var det min tur att komma in till en tjej. Jag satte mig och pratade med henne och hon bokade in mig på en basinformation igår kl 11.00. Precis samma tid som jag skulle träffa en kompis som ska flytta till Thailand om en vecka. Jag frågade tjejen om det fanns någon annan tid varpå hon frågade om jag var upptagen med något jobb. Lite skämsigt förklarade jag att jag träffa en kompis. Hon frågade då om jag skulle hoppa över det om jag skulle få ett jobb den dagen. Givetvis skulle jag det sa jag, då skulle jag hellre jobba. Men om basinformationen finns en annan dag så träffar jag hellre Tessan den dagen innan hon flyttar. Men då bokar jag in dig fredagen därpå då sa hon.

Igår fick jag en handlingsplan där jag skulle följa upp med vissa uppgifter på vissa tider. Ganska mycket av ansvaret låg på mig att höra av sig, AF skulle egentligen inte göra så mycket mer än att följa upp mina samtal.

Jag har gått och funderat lite på mötet jag hade i måndags. Har man rätt att tycka vad man vill om saker och ting? Ja, faktiskt så har man det. Man har rätt att tycka att arbetsförmedlingen är skit och att de inte gör ett enda dugg. Men frågan är om det är hela sanningen? För att kunna göra en rättvis syn av det hela så måste jag väga in vad jag själv gör för att förbättra min situation, jag måste väga in alla lagar och regler som finns för de som ska hjälpa mig. Jag måste väga in att jag kanske inte har hela svaret själv, att andra som vill hjälpa mig har en annan syn på hur hjälpen ska hjälpen ska vara.

Givetvis behöver jag inte tycka att det de säger och gör är rätt, jag har full rätt att ha min bild över hur det ska gå till, men då måste jag också tillåta de andra att ha sin bild av hur det ska vara.Ibland kan det vara svårt när saker och ting inte blir precis som jag vill. Att andra tycker att saker ska ske på ett annat sätt. Här har jag olika val tänker jag.

  • Ett val jag har är att prata om det, att berätta för alla andra hur knäppa alla andra är. Att de inte förstår ett enda dugg. Att det bara är jag som har det rätta svaret och att jag själv vet vad som är bäst för mig.
  • Ett annat val är att bara finna sig i att det är som det är. Att bara lägga sig ner och acceptera. Att inte ens försöka att göra något för att försöka att förbättra för mig själv.
  • Ett annat sätt kan vara att säga att: Jag hör vad du säger , men jag håller inte med dig. Jag tänker att det är viktigt för mig att göra på detta sätt därför att: ………..

För mig är det sista valet det bästa. Jag har alltid rätt att säga vad jag tycker, men jag måste också tillåta mig själv att lyssna på vad de andra har att säga. Ibland kan vi hitta en mix så att alla får en liten del av sitt tyckande. Ibland står den andra personen på sig och ska prompt köra på sin linje. Mitt val blir då att antingen tacka för mig och söka hjälpen på annat håll eller att köra på dennes linje, men även fortsätta att jobba för att jag ska få säga mitt.

För mig handlar allt om förhållningssätt och hur mycket kraft och tid jag själv har för att orka att slåss för att det ska bli bra för mig.

Hur tänker du?

Arbetsförmedlingen gör ju inte ett skit

citat7

För en vecka sedan var jag och skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag visste att de öppnade klockan 10.00 så jag åkte dit för att ställa mig först i kön. Redan när jag kom dit 09.50 så var det kö utanför med 5 personer. Efter några minuter var det närmare tio st som stod och väntade på att de skulle öppna. Alla vi såg att personalen gick därinne. Efter en stund började samtalen sprida sig mellan de som stod och väntade. Jag stod dock och bara lyssnade. samtalen gick så här:

”Jag vet inte varför de inte öppnar för, de är ju där inne. De kan ju ändå inte ha något att göra.”.

”De gör ju inte ett skit för oss arbetslösa, jag vet nog ingen som fått jobb av arbetsförmedlingen”.

”Jag skulle åka utomlands med min familj, men fick inte det för då skulle jag inte få några pengar” Vi måste väl också ha rätt att åka.”

Så fortsatte det och äntligen öppnade de. En del av de som kommit efter mig och som stått och klagat mest hamnade helt plötsligt före mig i kön. Hm….

När det var min tur att komma fram så fick jag veta att jag skulle sätta mig och skriva in mig i datorn vilket jag gärna gjorde. Det var ju därför jag var där. Jag satt bredvid några andra som även de skulle skriva in sig, vissa mer eller mindre datavana. Samtalen började igen.

”Man fattar ju inte ett dugg av detta, kan ingen komma och hjälpa mig.”

”Måste jag skriva i alla jobb jag haft och alla skolor. Jag får ju ändå inget jobb genom AF”.

”Jag vet väl inte när jag läste allt, eller jobbade på det stället”

Eftersom jag  har ganska mycket datavana och desstutom mitt cv med mig så satte jag mig och skrev in allt i datorn. Efter ett tag var det min tur att komma in till en tjej. Jag satte mig och pratade med henne och hon bokade in mig på en basinformation igår kl 11.00. Precis samma tid som jag skulle träffa en kompis som ska flytta till Thailand om en vecka. Jag frågade tjejen om det fanns någon annan tid varpå hon frågade om jag var upptagen med något jobb. Lite skämsigt förklarade jag att jag träffa en kompis. Hon frågade då om jag skulle hoppa över det om jag skulle få ett jobb den dagen. Givetvis skulle jag det sa jag, då skulle jag hellre jobba. Men om basinformationen finns en annan dag så träffar jag hellre Tessan den dagen innan hon flyttar. Men då bokar jag in dig fredagen därpå då sa hon.

Igår fick jag en handlingsplan där jag skulle följa upp med vissa uppgifter på vissa tider. Ganska mycket av ansvaret låg på mig att höra av sig, AF skulle egentligen inte göra så mycket mer än att följa upp mina samtal.

Jag har gått och funderat lite på mötet jag hade i måndags. Har man rätt att tycka vad man vill om saker och ting? Ja, faktiskt så har man det. Man har rätt att tycka att arbetsförmedlingen är skit och att de inte gör ett enda dugg. Men frågan är om det är hela sanningen? För att kunna göra en rättvis syn av det hela så måste jag väga in vad jag själv gör för att förbättra min situation, jag måste väga in alla lagar och regler som finns för de som ska hjälpa mig. Jag måste väga in att jag kanske inte har hela svaret själv, att andra som vill hjälpa mig har en annan syn på hur hjälpen ska hjälpen ska vara.

Givetvis behöver jag inte tycka att det de säger och gör är rätt, jag har full rätt att ha min bild över hur det ska gå till, men då måste jag också tillåta de andra att ha sin bild av hur det ska vara.Ibland kan det vara svårt när saker och ting inte blir precis som jag vill. Att andra tycker att saker ska ske på ett annat sätt. Här har jag olika val tänker jag.

  • Ett val jag har är att prata om det, att berätta för alla andra hur knäppa alla andra är. Att de inte förstår ett enda dugg. Att det bara är jag som har det rätta svaret och att jag själv vet vad som är bäst för mig.
  • Ett annat val är att bara finna sig i att det är som det är. Att bara lägga sig ner och acceptera. Att inte ens försöka att göra något för att försöka att förbättra för mig själv.
  • Ett annat sätt kan vara att säga att: Jag hör vad du säger , men jag håller inte med dig. Jag tänker att det är viktigt för mig att göra på detta sätt därför att: ………..

För mig är det sista valet det bästa. Jag har alltid rätt att säga vad jag tycker, men jag måste också tillåta mig själv att lyssna på vad de andra har att säga. Ibland kan vi hitta en mix så att alla får en liten del av sitt tyckande. Ibland står den andra personen på sig och ska prompt köra på sin linje. Mitt val blir då att antingen tacka för mig och söka hjälpen på annat håll eller att köra på dennes linje, men även fortsätta att jobba för att jag ska få säga mitt.

För mig handlar allt om förhållningssätt och hur mycket kraft och tid jag själv har för att orka att slåss för att det ska bli bra för mig.

Hur tänker du?

Prata inte med främlingar

främling

Alla har nog hört eller sagt orden till sina barn ” prata inte med främlingar”. En uppmaning vi ger till våra barn att de inte ska prata med människor som de inte känner.

Jag är med i en grupp på facebook som heter ”enbildomdagen2104”. Den går ut på att man under hela 2014 ska ta en bild varje dag under 2014 och publicera i gruppen. Bilderna ska tas samma dag som den publiceras och utifrån olika teman, varje dag har ett nytt tema. Idag var temat ”främling”.

När jag såg vad temat var så kom jag på vad jag skulle vilja ta för bild. Jag skulle dessutom vilja avslöja mig själv lite, skriva om min tanke om bilden på min blogg. Bilden jag skulle vilja ta var på en av de tiggare som sitter i vår stad dag ut och dag in. Här kommer mina tankar om bilden.

Min fru jobbar i Stockholm och tillbringar en del av veckorna där uppe. En stad där man är ganska van att se tiggare. Det sitter tiggare och tigger både lite här och där. Att vi skulle kunna se tiggare i vår lilla stad var för ett halvår sedan helt otänkbart, de finns ju bara i storstäder.

Sedan c:a ett halvår tillbaka har det nästan dagligen suttit några tjejer på lite olika ställen med en kopp framför sig med förhoppningen om att någon ska lägga en liten slant i koppen. Jag ska erkänna att jag har sett dem utanför affärerna, men jag har haft svårt för att möta deras blick. Jag menar, de ska ju inte finnas här, i vår lilla stad. Vintern kom och tjejerna satt kvar, en liten sovsäck hade de skaffat sig för att hålla den värsta kylan borta. Skönt då slipper de ju frysa, eller?

Min blick har sakta men säkert börjat söka sig mot dem, men att prata med dem, nej där går gränsen. ”Prata inte med främlingar” och speciellt inte sådant som inte finns. Några gånger när jag gått förbi har jag mött deras blick, men av någon anledning har jag inte velat lägga i pengar. Troligtvis just för att många pratar om att det är en organiserad liga som ligger bakom det hela och att tjejerna inte får något av pengarna. Men å andra sidan ligger det något i det som en man i vår stad sa häromdagen ”jag luras hellre av de som är tvungna att tigga ihop pengar än att luras av kostymklädda människor som har hur mycket pengar som helst”. Ligger något i det han säger.

Häromdagen läste jag ett inlägg på facebook som ytterligare en man i vår stad skrivit, han skrev också om att det var svårt att möta deras blick. Idag bestämmde jag mig, idag skulle jag gå fram och prata med henne. Jag gick in på konsum och köpte en macka, mest för att om det var så att hon inte fick några av pengarna så skulle hon iallafall få en macka. Jag stegade fram till henne och satte mig på huk och gav henne mackan. I burken lade jag de växelpengarna som jag fått över när jag köpte mackan. Hon tittade upp och våra blickar möttes. Egentligen så var det inte blicken som tog tag i mig, det var hennes leende. Ett leende som med tysta ord sa ”tack”. Hon öppnade mackan och började äta.  Jag frågade om jag fick ta en bild på henne och visade kameran. Hon log mot mig och nickade.

Detta blev en aha upplevelse för mig. Bakom den lilla späda tjejen som satt dag ut och dag in för att om möjligt få några kronor för dagen fanns en människa. En människa som med sitt leende tog tag i mig. Jag hoppas att mitt beslut idag gör att jag kommer att åtminstonde möta alla människor som jag ser med min blick. Jag är fullt medveten om att jag inte kan hjälpa alla. Men om jag höjer huvudet och ser dem så har jag iallafall gett dem ett värde.