Resan

Den 13 juni – 2008 stod jag i hemma i köket och lagade mat för att senare åka och jobba. Medans jag stod och lagade mat hörde jag en sång från radion. Ur högtalarna strömmade Curly Sue med Takida och allt svartnade för ögonen. Jag hade ett par dagar innan varit hos en samtalsterapeut för att prata om de som gjorde att jag mådde dåligt. Här börjar min väg tillbaka från en utmattningsdepression.

Att gå till en samtalsterapeut var absolut inget som jag gjorde av fri vilja. Men ändå valde jag att prova , vad hade jag att förlora. Jag började att gå till Malin som hon hette regelbundet och märkte att det gav effekt. Jag fick en ny syn på saker som jag gjort och gjorde. Saker som påverkat mig negativt. Saker som jag gjorde för att jag var så van att göra så att det till slut blev min vardag. 1 Januari 2009 kände jag att jag kommit en bit påväg, jag började känna mig starkare. Sjukskrivningen tog slut och jag ställdes inför att gå tillbaka till mitt gamla jobb, ett jobb som jag provat att gå tillbaka till ett antal gånger med samma resultat. Skulle jag våga att säga upp mig. Skulle jag hitta ett annat jobb eller skulle jag få gå arbetslös med risken att hamna utanför arbetsmarknaden. Jag valde att säga upp mig. Dels för att jag kände att jag var på rätt väg, men även för att jag ville se på mig på ett annat sätt. Jag började att söka jobb och hittade snart ett jobb. Den 9 februari 2009 började jag att jobba heltid i Mjölby som handledare för personer som gått sjukskrivna och arbetslösa under en längre tid. Trots att jag kände mig starkare så valde jag att fortsätta att gå till Malin. Under tiden med Malin lärde jag mig mer och mer om mig själv, hur jag fungerade, hur jag reagerade i olika situationer. Lärdomar som blev till erfarenheter för mig i min vardag. Trots jobb och känslan av att vara påväg tillbaka saknade jag något. Det jag saknade var något som var mitt, en hobby, ett intresse. Något som jag kunde vara stolt över, något som jag kunde ha i min vardag som kunde vara mitt andningshål. Efter många samtal med Malin kom vi fram till att det var skapande med kameran som skulle bli mitt stora intresse. Jag började att fotografera med vår lilla poketkamera och märkte snart att det var roligt, det var något som gav mig energi, något som gjorde att jag kom ut i naturen. Den 17 maj 2010 tog jag min första tur med kameran, en liten poketkamera. Jag vandrade runt i Vadstena och tog kort på det jag hittade som fångade mitt intresse. Den 22 januari – 2011 köpte jag min första systemkamera då jag kände att detta var det jag letat efter. Till en början fotograferade lite det jag hittade. Jag hade vid nyår startat ett litet projekt som gick ut på att gå till samma plats varje söndag för att se förändringen över årstiden. Men vart skulle jag lägga mina bilder, vart skulle jag visa upp mitt lilla projekt. I slutet av Januari startade jag bloggen Vardagsbetraktelser för att visa upp mitt lilla projekt, och den 6 februari lade jag upp mitt första inlägg. Den första vinterbilden i mitt lilla fotoprojekt. Den 13 mars 2011 tog jag kortet som en månad senare skulle bli min första tavla. En tavla som Malin skulle få på vårt avslutsmöte. Jag hade ett tag känt att nu ville jag stå på egna ben och jag ville visa Malin vad hon hjälp mig med, att välja min fortsatta väg. Jag tog ett kort på en järnvägsväxel. En bild som skulle symbolisera att jag valt väg, vägen som lett tillbaka till ett jobb, tillbaka mot en vardag där jag mådde bättre. En månad senare den 13 april gav jag tavlan till Malin och valde att stå på egna ben. Jag kände att jag hade kommit så långt att jag kunde göra det. Det var egentligen här som det hela började att göra små bilder med tänkvärda texter på. Texter som kunde hjälpa andra att fortsätta framåt på deras väg. I september hade jag anmält mig till en loppis i Motala och skulle där sälja lite utrensat krafs från förrådet. Arbetet med att göra små tänkvärda kort hade fortsatt. Då fick jag en ide att trycka upp några bilder som tänkvärda kort och sälja där på loppisen. Men skulle jag våga, skulle några köpa av mig. Den 25 september var loppisen och jag hade tryckt upp 100 små kort med mina tänkvärda texter på.   Den dagen betydde en hel del för mig, det var då jag fick ett kvitto på att mina bilder och texter kunde betyda något för andra. Jag sålde 66 av de 100 korten och fick ett möte med en kille som hette Claes som ville skriva en berättelse om min resa som jag gjort. Den 24 januari – 2012 fick jag för mig att det skulle vara roligt att ha en utställning ett test för att se om några skulle komma och titta på mina bilder. En utställning bokades och den 21 april 2012 hade jag min första utställning med mina bilder. Claes var tillbaka och gjorde en uppföljning på det arbetet. Till utställningen hade jag även mitt första seminarium, ett seminarium om min resa utifrån mina tre ledord. Välja, Våga, Våga. Sedan den dagen upptäckte jag att det var det här Vardagsbetraktelser skulle handla om. En sida som med ord och bild förmedlar vad vi har för hjälp i vår vardag.

Välkommen till min Vardag!

5 thoughts on “Resan

  1. Hej Richard,
    Jag har också varit utmattningsdeprimerad…eller vidbränd som de kallade mig, inte utbränd…:-)
    Vägen tillbaka är lång och krokig med många hala steg som ibland för en tillbaka några steg…men det är bara för att man ska kunna komma framåt igen. Det var något man inte hade lärt sig som man behövde en lektion till på…
    Ska bli intressant att följa din blogg…. Alltid tryggt att läsa om och av någon som mått lika skräpigt…

    var rädd om dig

    Susanne

  2. Hittade hit från en annan blogg
    Själv befinner jag mig i läkningsprocessen även om jag ”bara” fick diagnosen utmattningssyndrom. När jag första gången började komma tillbaka på banan kom nästa dråpslag och återfallet var ett faktum. Nu lyssnar jag kanske mer på kroppen än vad som är sunt men det är svårt med balansgång… i alla former

    • Fröken Hulda: Skoj att du hittat till mig. Hoppas att du också har hittat ett sätt att komma framåt. Det svåraste är som du säger balansen mellan att vilja och att kunna.

      Har du någon blogg? Kram Richard

  3. Hej Richard!
    Jag hittade din blogg gnm en annan. Jag är oxå i den långa vägen tillbaka efter utmattningsdepr sen 15 sept 2005. Vägen är krokig o svår med många bakslag. Och ofta tänker jag nu att det är konstigt så mkt kraft att klara sig o hitta stenar att kliva på för att inte komma under vattenytan som jag trots allt funnit.
    Har gått i Feldenkraisterapi i 1 år och det är en bra hjälp för mig.
    Men det tar så mkt kraft att slåss mot FK att få sin rätt genom. Avslag o överklagande så man får vara både jurist o talesman för sig själv. Hur klarade du den biten? Som det nu blivit är det som på 1920-30talet. Min far såldes på auktion 2 ggr i Långasjö till lägstbjudande.
    När man nu kämpar för sin rätt till sjukersättning så känner jag mig så värdelös och på jobb m lönebidrag utnyttjas det för att få billig arbetskraft.
    Tack för din vilja att dela med dig!
    Var rädd om dig hälsar Inger i Nybro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s