Idag har jag haft mitt seminarium på biblioteket med min utställning som tema. Seminariet handlade om att Välja, Våga och Vårda sin förändring. Berättelsen som jag utgick ifrån var min förändring som jag gjort i mitt liv. Att gå från att vara en kille med ganska dåligt självförtroende som letade efter något som bara var mitt, något som jag kunde känna att detta har jag gjort. Jag letade och letade för att hitta min ”hobby”, men hur mycket jag än letade så hittade jag inte min grej. Efter en sjukskrivning fick flera nyckelpersoner mig till att våga göra min grej. Börja fotografera och göra lite små tavlor av dem. Temat på tavlorna och texterna skulle vara betraktelser från vardagen. Vad ser jag i min vardag och vad får mig att må bra i min vardag. Helt plötsligt hade dessa personer hittat en sida hos mig som jag inte visste fanns. Men skulle jag våga att visa dem för andra. En dag i Motala gav mig ett kvitto på att visst var det andra som tyckte om mina bilder. Jag hade startat en blogg där jag skriver om mina tankar och funderingar.
En dag fick jag för mig att jag skulle ha en utställning för att visa upp mina tavlor. En vän frågade mig om jag skulle ha något vernissage? Nja sa jag, men ångrade mig ganska snart. Skulle ju vara lite roligt. Dessvärre fanns inget bra datum som passade och att ha ett vernissage efter 3 veckor känns ju som det kvittar. Ett seminarium istället kanske tänkte jag en dag. Sagt och gjort seminariet bokades och idag var det dags. Trots att jag visste att det varit besökare på min utställning som gillade mina tavlor så var jag lite spänd och smånervös inför dagen. Nästan som ett barn dagen innan julafton. Två mål hade jag med dagen. Det ena var var minst en person som inte hade någon koppling till mig skulle komma. Det andra var att några speciella nyckelpersoner som betytt mycket för mig i min förändring skulle komma.
Nu är dagen summerad. Jag känner mig otroligt stolt över dagen. Jag står nästan varje vecka och pratar inför folk, så det är inget konstigt. Men att stå och prata om mig själv och att känna mig stolt över mig, det hör inte till vanligheten. Målen då, hur gick det med dem? Jodå, det kom 33 personer och lyssnade och åtta personer har ingen koppling till mig så där tycker jag att jag nådde mitt mål. Nyckelpersonerna då? Jo de var nästan allihopa, det var några enstaka som fattades. Varför dessa mål då? Målet med en okänd besökare var för mig, för att ta bort rädslan: Ska det komma någon som inte har koppling till mig? Målet med nyckelpersonerna då? Det målet var inte för mig, det var för er . Syftet med detta mål var att ni skulle få se förändringen, få ett kvitto på att ni gjort något bra för mig. Jag känner mig stolt över att dagen blev bättre än vad jag trott.
Vad känner du dig stolt över idag?
Vardagsbetraktelser 